SAFAVIDDYNASTIN

Safaviderna var den främsta dynastin sedan arabernas erövring och de styrde över Iran under omkring 200 år (1502-1722). De uppkallades efter en inriktning av islam, safavieh, som grundats av sheikh Safi al-Din i Ardabil. De var denna dynasti som utnämnde shiismen till Persiens officiella religion.

Under Safaviderna återförenades alla Persiens provinser. Safavidernas ursprung debatteras fortfarande och historiker säger att de var azerbajdzjaner, kurder, greker eller kanske till och med araber. Hur som helst så var deras officiella språk azerbajdzjanska, även om persiskan också användes för många ändamål.

Safaviderna inledde sin politiska aktivitet i Ardabil, där de levt sedan 400-talet e Kr. Dynastins grundare var shah Ismail, som var anhängare till shiitisk islam. Efter att ha etablerat den Safavidiska dynastin så började han att utvidga sitt område och efter 10 år hade han lagt under sig nästan alla Irans omgivande länder.

Den mest framträdande personen inom det Safavidiska imperiet var shah Abbas I, som tillträdde tronen 1587. Han gjorde slut på de ständiga krigen mellan det egna imperiet och ottomanerna. Genom ett antal krig så återtog han land som den tidigare kungen förlorat till sina fiender. I samband med ett slag med de kurdiska stammarna så flyttade han en grupp kurder till Khorasan, vars ättlingar fortfarande lever där. Under shah Abbas I upplevde Iran en av sina främsta blomstringsperioder någonsin. Han dog 1629, vilket markerade inledningen på nedgången för Safavidimperiet.

På grund av den senare shah sultan Hussains ineffektiva styre så tog sig afghanerna in i Iran och lade safavidernas huvudstad Esfahan under sig. Sultan Hussains efterträdare hade ännu mindre makt och kan betraktas som Safaviddynastins siste ledare.