SAMANIDDYNASTIN

Samanidperioden var för Iran en blomstringstid efter den arabiska erövringen. Det var en fullt persisk dynasti, grundad 819 av Saman-Khuda, en zoroastrier som hade konverterat till islam. Samaniderna såg sig själva som efterträdare till sassaniderna och parterna.

De samanidiska kungarna och prinsarna var visa och hänsynsfulla, samtidigt som de var ganska trogna mot abbasidkaliferna. De försökte dock alltid att bevara sin självständighet i fråga om att regera sitt eget territorium. De flesta av ministrarna i den samanidiska regeringen var litteraturälskare med hög utbildning.

När Amir Ismail Samani under 800-talet övertog Khorasan från saffariderna så dubblerades samanidernas makt, genom hans smarta politik och rättsskipning. Han utvidgade även sitt territorium till Centralasien. Regeringens stabilitet bidrog till en hög social trygghet och gav möjlighet till framsteg inom de flesta av samhällets områden. Landet förändrades till det bättre inom kultur, konst, ekonomi och handel, politik, vetenskap, arkitektur och jordbruk mm. Det finns fortfarande tydliga spår av deras anmärkningsvärda framsteg, framför allt i Bukhara, som var deras främsta huvudstad.

Ismails efterföljare följde inte hans linje och kunde inte arbeta lika målmedvetet som honom. Under den samanidiska perioden vann Irans turkar särskilda positioner inom domstolarna och grundade därmed förutsättningarna för de kommande turkiska dynastierna. År 999, efter 180 år av lysande styre, besegrades samaniderna av karakhamiderna.