POETER

PERSISK LITTERATUR

Iran har en mycket rik litteraturskatt. Några av de allra främsta författarna, som nästan vilken iranier som helst kan citera åtminstone någon dikt av, är dock de klassisk poeterna som levde mellan 900-talet och 1300-talet. I denna sektion får du en möjlighet att sätta dig in i några av de allra främsta skalderna, som även har gjort avtryck på litteraturen utanför Iran.

Klassisk litteratur

Införandet av den nypersiska litteraturen på 900-talet var betingad av den ofantliga kulturomvälvning som införandet av islam innebar. Omkring år 1000 besjöng Abu al-Qasim Ferduosi i det stora konungaeposet Shahnama Persiens öde genom tiderna. Hans krönika räknas idag som Irans nationalepos och har stor betydelse för det persiska nationalmedvetandet. De tidigaste klassiska diktarna, däribland Rudaki och Manuchehri, var hovpoeter som skrev panegyriska dikter och naturlyrik.

Den nypersiska litteraturens samband med islams mystik, sufismen, är särskilt uppenbar och präglade särskilt lyriken. Till de stora diktarna också hör skalderna Nizami och Omar Khayyam; den sistnämndes Rubaiyat från 1100-talet har nått oss framförallt genom E. Fitzgeralds romantiska tolkning. Den mera didaktiske skalden Sa'di Shirazi skrev sededikter, däribland Gulistan och Bustan, som speglar det traditionella persiska samhällets moraluppfattning. Den rika sufiska litteraturen nådde sin höjdpunkt på 1200- och 1300-talen med Jalal al-din Rumi, Fakhr al-din Araqi, Shams al-din Hafez och den mera mångsidige Abd al-Rahman Jami.

Hafez har sedan länge ansetts representera det finaste inom den persiska lyriken med sina lovsånger till vinet och kärleken.

Den persiska prosan tog form på 1000-talet och nådde sin höjdpunkt med författare som Nizam al-Mulk, Nizami Aruzi och Shams al-Maali Kay Kavus.