KVINNORS EGNA UPPLEVELSER

SUSANNA 30 ÅR

Varför ville du åka till Iran?

Jag kände till landets fantastiska natur, långa historia, vänliga befolkning och smarriga matkultur. Jag ville uppleva allt detta och undersöka om det fanns grund för de allmänna fördomarna mot Iran.

Var du orolig för något inför resan?

Haha, ja, jag var orolig för det mesta. Jag undrade om vår reseledare verkligen hade så bra koll på säkerhetsläget som han gav sken av – om vi skulle kunna prata fritt med varandra, eller om vi behövde tiga tills vi kom hem igen; om vi skulle bli haffade av den religiösa polisen om jag och min man höll varandra i handen eller om min slöja inte täckte allt hår; om folk skulle vara hotfulla. Jag var gravid i sjätte månaden och oroade mig över allt relaterat till detta. Dessutom var jag orolig för att något oförutsett skulle hända, så att pengarna skulle ta slut.

Hur var resan?

Jag hade ganska höga förväntningar, men resan levde faktiskt upp till dem. Hotellen var trevliga (och som gravid fick jag alltid rummen med fungerande luftkonditionering), bussarna var tillräckligt bekväma och resmålen intressanta. Gruppen var trevlig och guiderna kunniga. På grund av min graviditet anpassades tempo, måltider och toapauser alltid efter mitt välbefinnande. I bland var programmet lite väl hektiskt, då vi skulle klämma in så många historiska sevärdheter som möjligt och vi hade gärna velat ha mer tid för att bara strosa runt och insupa atmosfären. Resans höjdpunkter var de kvällar när vi kunde besöka läckra hotellrestauranger för en spottstyver och sedan strosa tillbaka i den svala natten. En sådan kväll stiftade vi bekantskap med en poet, som erbjöd sig att följa med och förgylla resten av resan.

Vad tyckte du om Iran?

Häftigt land, som är väl värt att upptäckas. Det kändes som att vi bara hann skrapa på ytan – det kryllar ju av mångtusenåriga historiska lämningar, intressanta städer och naturtyper. Även om regimen är knasig, verkar befolkningen generellt vara öppen och gästvänlig. Vi blev alltid väl bemötta. Iran vann mitt hjärta och jag hoppas på att återvända.

Tror du att det är olika att resa som kvinna eller som man? På vilket sätt?

Det är svårt att svara på efter att ha rest i grupp, där jag kände mig väldigt fri och skyddad. Jag vet inte om det är mina fördomar, men jag tror att man som ensam kvinnlig resenär måste tänka extra mycket på hur man agerar, var man rör sig, vem man pratar med osv. Det är ju helt klart mer att tänka på med hur man klär sig, där det räcker för en man att ta på sig långbyxor.

Hur var det att ha slöja?

Jobbigt! Den går an när det är svalt och vindstilla, men slöjan sitter aldrig rätt när det blåser och det blir fort väldigt varmt. Den visade sig dock vara ett oväntat skydd mot solens obarmhärtiga strålar i Persepolis.

Vilka tips skulle du vilja ge andra kvinnliga resenärer?

Vissa västerlänningar väljer att anpassa sin klädsel mindre, för att visa solidaritet med den kvinnliga befolkningen. Jag övervägde detta, men tyckte att det var skönt att vara ”anständigt klädd” så att jag säkert inte bröt mot några regler som kunde sätta mig själv eller gruppen i trubbel.

Mina klädtips är: Se till att använda tunna sjalar och fäst dem med hårnålar! Om man har långt hår sitter slöjan rätt så bra om man har håret i en knut. När man nu ändå måste vara superanständig och klädd i heltäckande kläder i detta varma land, är det lika bra att ge upp att klä sig attraktivt – löst sittande kläder är svalare än tighta.

Om du reser i grupp ska du inte vara ängslig, utan bara se till att njuta av resan.