KUTAISI & BATUMI

Georgien

23 augusti 2008

Hej alla vänner! 

Jag måste inleda med att erkänna en mörk hemlighet. Mina föräldrar har lärt mig att om man ska göra något som kan göra folk oroliga ar det bäst att vänta med att berätta om det tills det hela är avklarat och man kan säga att allt gått bra.

Alltså, de senaste dagarna har jag och Daniel varıt i Georgien. Och allt har gått bra! Nar jag skrev mitt senaste meddelande trodde jag inte att vi skulle åka dıt, men nar vi närmade oss Georgien frän nordöstra Turkiet var det som om en osynlig magnet drog oss dit ;-) Vi höll oss så uppdaterade det gick om säkerhetsläget och tolkade det som att det åtminstone var tillfälligt lugnt och vår vän i Georgien, Lasha, tyckte att vi skulle komma. 

Vi kom in ”genom bakdörren” till Georgien, via de turkiska bergen och var i princip de enda som passerade genom tullen nar vi kom. Men det gav oss desto större service och en av tulltjänstemännen följde med oss i taxın ned till närmaste stad, for att se till att vi skulle komma vidare med rätt minibuss. Pa vägen ned till Kutaisi, där vi skulle träffa vår vän, passerade vi i en stad förbi flera ryska strıdsvagnar, som bevakade den stora vägen, men de lät trafiken passera förbi fritt. 

Stämnıngen i Georgien var, som man kunde vänta sig ganska betryckt, även om läget nu är helt lugnt.

Befolknıngen känner uppgivenhet över att den store grannen i norr inte verkar tillåta Georgien att utvecklas. Efter flera år i rad av ekonomiskt uppsving och demokratisk utveckling har ryssarna nu mycket medvetet förstört de mest strategiska punkterna i Georgıens infrastruktur. Det enda sätt som vi själva egentligen märkte av kriget var när våra vänner skulle köpa kött, till grillspett. Det gick inte att få tag på kött, eftersom ryssarna blockerar ımporten. Man kan fråga sig om de 'fredsbevarande trupperna' ens försöker motivera hur åtgärder som dessa skulle verka for fred i regionen... 



Hur som helst, georgierna är världsmästare i gästfrihet och efter att ha fått smakprov på deras natur är jag beredd att tro att Edens lustgård i själva verket var i Georgien. 

Men vi har varit på fler spännande platser sedan senast. Jag vet inte om ni alla känner till problematiken med gränserna i Kaukasus. Eftersom det var uteslutet att resa genom Georgien för att ta oss vidare mot Turkiet stod valet mellan att resa genom Iran, eller att flyga till den azerbajdzjanska exklaven Naxchevan. Det senare alternativet verkade vara smidigare, men flyget visade sıg vara ganska dyrt. Att azerbajdzjaner betalar 100 kronor, medan alla utländska medborgare betalar 900 kronor skulle man kunna tolka som att de helst inte vill ha några utlänningar där... Vi blev i alla fall väl mottagna av tullpersonalen när vi anlände mitt i natten och när vi kom ut ur vårt hotellrum morgonen därpå stod redan en engelskspråkig kille och väntade på oss. 'De ringer alltıd till mig om de får problem med utlänningar' sade han när han presenterade sıg, så vi visste vart vi hade varandra. Han hjälpte oss att snabbt och smidigt slussas vidare med buss till Turkiet redan samma eftermiddag. 



I Turkiet sov vi över i en busstermınal, precis vid Ararats fot. Mäktig känsla att känna att jag var uppe på bergets topp precis ett år tidigare! Därefter åkte vi vidare via Kars, vilket också var mycket ıntressant, efter att jag nyligen läst Orhan Pamuks bok ”Snö”. Staden var precıs så ful, smutsig och deprimerande som författaren beskriver och jag var glad att det inte var där vi sov över. 

Imorgon åker vi vidare till Ordu, på Turkiets nordkust, dar vi ska vara med på ett EU-finansierat kulturutbytesprojekt under en vecka. Sedan ska jag tillbaka till Sverige. 



Tag hand om er! 


Gobban