KURDESTAN

Kurdestan

19 maj 2013

En kurdisk vän i Teherān med rötterna i närheten av Kermanshāh hade givit mig en stående inbjudan att någon gång följa med hemåt i hans antika racer-Volkswagen. Eftersom jag redan under mina tidigare besök i trakterna fått mersmak för Kurdestan, och hade fler platser kvar att upptäcka, så passade det ypperligt att resa när jag hade en svensk kompis på besök. Detta blev en möjlighet att visa upp något av det bästa i Iran för min svenska kompis. Min kurdiska vän tog med sig en digeridoo-spelande tjejkompis och vi kunde under den sex timmar långa resan roa oss med att "tuta" på fotgängare och medtrafikanter. 

Vi var inte framme i hans hemby förrän mitt i natten, men där kunde vi breda ut filtar att sträcka ut oss några timmar på golvet i hans familjs egenbyggda kulturcentrum. Vårt slutmål var den svårtillgängliga, men enligt pålitliga källor omåttligt vackra gränsbyn Howraman och det fanns inte tid att ligga och dra sig för länge. 

Terrängen började snabbt att knöla till sig och vägarna blev trängre och slingrigare. Framme i staden Pāve blev vi slagna av häpnad inför den vackra vyn. Staden har inte bara ett av Irans vackraste lägen, utan kan också stoltsera med en av landets förnämaste glassbarer. Vi köpte med oss en mängd olika sorter, som vi slickade i oss medan vi slingrade oss vidare genom bergen. Efter mörkrets inbrott så började vår vän och tillika chaufför högst förståeligt att tröttna till bakom ratten. Med någon mil kvar till själva slutmålet, strax efter att ha passerat över ett snötäckt bergspass så fick det vara nog. Vi vecklade ut vårt tält med utsikt över ljusen från irakiska byar på slätten långt nedanför oss. Inne i tältet, i skenet av stearinljus framförde min omänskligt musikaliska vän sagolikt vackra melodier på sin medförda oud (arabisk föregångare till gitarren). 

Natten utvecklade sig till en utdragen kamp om filtar att sova på eller att täcka sig med, men med en lång återstående dagstripp fanns inte mycket annat val än att kämpa sig upp tidigt. Den storslagna utsikten över de irakiska slätterna under oss gjorde dock att man snabbt kvicknade till. Tyvärr så visade sig vårt smörblomsgula vrålåk ha fått nog och när vi stannade till för en första tépaus så bildades snabbt en pöl av grön vätska på parkeringen. Som tur är så är gamla trotjänare till bilar även lätta att laga och snart var vi på väg igen och kunde vi fortsätta att rulla nedåt på de svindlande vägarna mot Howraman. 

Byn, med dess omgivningar visade sig mycket riktigt vara kronan på verket på en mycket spektakulär resa. Den ligger dock så svårtillgängligt att de enda turisterna, förutom vi, var kurder från grannstäderna. Detta är definitivt en oupptäckt pärla! 

Under den långa vägen tillbaka mot Kermanshāh hade vi tyvärr en del otur, då vi först förlorade halva kofångaren, då en fartdåre trängde sig in i vår fil och sedan drog vi själva på oss en hastighetsbot. På plussidan stod dock att det beryktade glasstället i Pāve öppnade för oss när det egentligen skulle ha stängt. Framme i Kermanshāh delades gruppen, då våra vänner reste tillbaka till Teherān, medan jag och min svenska kompis gjorde en vansinnig bussresa vidare till Shirāz, men denna stad har jag redan tidigare skrivit om (läs reseskildringen från Shiraz). Hur som helst - Kurdestān höll ytterligare en gång för favorittrycket och det finns fortfarande mycket mer att upptäcka!