KHUZESTAN

Khuzestan

3 mars 2013

Hej gott folk!

Efter snart ett halvår i Iran och otaliga resor till landets alla hörn och skrymslen så är det så dags för bloggpremiär! Här finns onekligen mycket att upptäcka, även på de mest otippade platserna. 

I helgen så reste jag och några vänner till Khuzestan-provinsen i Irans sydvästra hörn. Regionen svarar för större delen av Irans omfattande oljeutvinning, men lider fortfarande av sviterna från det förödande kriget med Irak för drygt 20 år sedan. Khuzestan har rykte om sig att vara olidligt hett under sommaren, med temperaturer stadigt kring 45 grader och därför så ville vi passa på att resa dit nu. Detta var uppenbarligen rätt tid, med milt och behagligt svenskt sommarväder och prunkande grönska. 

Vi kom med tåget från Teheran och klev av i Ahvaz på morgonen. Ungefär hälften av stadens befolkning utgörs av araber, vilket vi genast erfor när vår taxichaufför började hojta på det vänligt aggressiva sättet som endast en arab kan behärska. Enligt guidböckerna har Ahvaz över huvud taget inte något att erbjuda, men befolkningen är mycket vänlig och basaren är stor utan att bli överväldigande. Vi fastnade för ett gigantiskt rosa pantern-gosedjur, som följde med under resten av resan. 

Efter en timmes taxiresa till den anrika staden Shushtar var det så dags att hitta nattlogi. Det ena av stadens hotell hade av oklar anledning stängts ned och det andra var fullbelagt, men en hjälpsam kille dök upp och erbjöd oss att bo hemma hos honom. Det var inga problem att få in alla sex resenärer på vardagsrumsgolvet. 

Shushtar är en mycket vacker liten stad, med en mäktig flod, som sedan långt tillbaka delats in en mängd olika vackra små kanaler och dammar, för kraftutvinning. De har också den fina och mycket prisvärda restauranten Mosofi, med lokal god mat, i ett gammalt stenhus med utsikt över floden. Under kvällen pratade vår självutnämnda värd både om att ta med oss på en konsert med traditionell musik och till en gryningsutflykt till bergen, men på typiskt iranskt vis så försvann båda gradvis ur planeringen, utan någon särskild förklaring. 

Istället fick vi sova ut på morgonen, men vaknade till ljudet av något som vi alla var övertygade om var den sista återvändande irakiska stridsvagnen från Irak, som stannade till för en tépaus utanför vårt sovrumsfönster (men troligen var någon slags antik traktor). Efter en buffelmjöksfrukost gav vi oss iväg mot nya utflyktsmål. Första målet var den ca 3400 år gamla elamitiska zigguraten Choqa Zanbil, efter en resa genom milsvida fält med sockerrörs-, och rapsodlingar. Dessvärre så visade det sig att de tidigare osannolikt billiga inträdesbiljetterna sedan en vecka tillbaka efter en trettiofaldig ökning nu närmat sig europeiska nivåer. I rena chocken så nöjde vi oss med att se zigguraten från parkeringsplatsen. Här fick vi under några minuter känna på livet som filmstjärnor, när ett tjugotal skolflickor hämningslöst gick lös med sina mobilkameror. När vi på väg därifrån stannade till för att titta på några cementbunkrar från Irakkriget så kom biljettförsäljaren ifatt oss på sin moped. Han förklarade förtvivlat att han inte har något att göra med prisstegringen och att han rent av kunde visa oss en bakväg in på området för att titta. 

Det var dock dags att dra vidare och ett par minuter senare såg vi ett gäng enkla nomadtält från vägen. Vi stannade till och frågade om vi fick titta in en stund. Självklart fick vi det! Frun serverade oss té medan mannen plockade fram sitt antika tyska gevär och berättade om hur han håller vargar och björnar på avstånd. Paret har vuxna barn, men de har alla lämnat nomadlivet, för studier och det bekväma livet i staden. Helt säkert är livet som nomad hårt, men en mer avstressad tillvaro får man leta efter. 

Nu hade tiden verkligen runnit iväg, för att hinna se allt vi ville innan tåget skulle gå om ett par timmar och vi fick nöja oss med att se Haft tappeh, jordhögarna som i likhet med Choqa Zanbil tidigare varit ziggurater, från vägen. Väl framme i den forntida elamitiska huvudstaden Shush gick vi ännu en rond för att pruta ned den två dagar gamla prisstegringen. I väntan på att vår vän och guide skulle göra biljettförsäljarna möra gick vi och besökte den bibliska profeten Daniels grav ett par hundra meter därifrån. En lätt besvikelse att se att denna ca 2500 år gamla viloplats är nästan identisk med alla andra iranska helgongravar. När vi slutligen kom in i utgrävningsområdet så hade tiden nästan runnit ut, men en trevlig guide förklarade för oss det grundläggande kring platsens historia. Den mest imponerande byggnaden är dock den mäktiga borgen som byggdes av franska arkeologer under 1800-talet, för att försvara utgrävningarna mot lokalbefolkningen. 

Från Shush hade vi bara 25 kilometers resa kvar till Anidmeshk, där vi skulle kliva på tåget tillbaka till Teheran. Tågresan i sig blev kronan på verket på denna korta men innehållsrika resa, då järnvägen följer en svindlande bergsflodsbana upp genom trånga dalar. Vi frestades att hoppa av i någon av de tysta herdebyarna, som klamrar sig fast vid bergssluttningarna, men får helt enkelt resa åt detta håll igen. Khuzestan är definitivt värt ett besök, men när hettan slår till blir det skönare uppe i bergen!