BUSHER TILL KISH

Kish

12 mars 2013

Så har jag nu till sist även tagit mig till det iranska semesterparadiset nummer ett - Kish. På denna lilla sandö i Persiska viken försöker den iranska överklassen att bygga sitt utopia, där allt är välordnat, grönt, rent och doftar pengar. 

Men åter till Bushehr, som jag började skriva om förra gången. Där fick jag både strosa runt i de gamla vackra men fallfärdiga kvarteren i gamla stan, en simtur i det ljumma havet och en utsökt lunch på Ghavam, som troligen är en av Irans absolut bästa och mest atmosfäriska restauranter. Sedan fortsatte jag min resa österut, mot Kish. På bussen dröjde det inte länge innan jag fick en ny ung iransk vän, som absolut ville att jag skulle kliva i hans hemstad Asaluyeh och sova över hos hans familj. Jag tog naturligtvis chansen och klev av tillsammans med honom. Staden har onekligen en säregen prägel, då den inhyser världens näst största oljerafinaderi, som med sina 20 000 anställda i sig själv är en liten stad. I min nyvunna väns hem så kretsade det mesta just nu kring systerns bröllop, som skulle gå av stapeln om bara ett par dagar. Jag bjöds att komma på bröllopet, men tyvärr har jag ingen chans att hinna, innan jag måste tillbaka till Teheran. 

Tidigt på morgonen dagen därpå så reste jag vidare till färjeläget i Bandar-e Charak, där jag fick vänta en bra stund på nästa färja över till Kish. Ortens enda pizzeria hade stängt, men intill låg en annan spartansk restaurant. "Vad har ni för mat?" undrade jag. "Vi har allt", svarade ägaren självsäkert. "Omelett, bröd, tomater och té". Trots det överväldigande utbudet så beslutade jag mig för att beställa in hela menyn. "Folk kommer hit från hela trakten", konstaterade ägaren nöjt, när att jag ha petat i mig de lösstekta äggen, med intilliggande tomatslamsorna. Med endast en öppen restaurant i orten så är det svårt att tvivla.

En dryg timme med snabbåt tog mig drömmarnas ö, Kish. Eftersom jag hade hört att Kish med iranska mått mätt är förhållandevis dyrt, så frågade jag mig fram till det billigaste boendet. För ett högst överkomligt pris blev jag inhyst på Goldis hotel, tillsammans med sex sköna filippinska gästarbetare. De är egentligen bosatta i Förenade Arabemiraten, men hade kommit till Kish för att förnya sina visum. Jag lämnade snabbt ifrån mig packningen och gav jag mig iväg mot det främsta målet med min Kish-vistelse - stranden! Vattnet höll behagliga 23-24 grader och en lätt bris höll även luften sval. Efter skymningen strosade jag runt i ”stadens” centrum och studerade påkostade hotell och pråliga bilar. Väl tillbaka på hotellet så gav en av mina rumskamrater mig en ingående lektion om filippinsk vänlighet och gästfrihet, tills jag inte längre orkade hålla ögonen öppna längre. 

Dagen därpå var det dags att uppnå nästa mål med min Kishresa - att cykla utan att behöva riskera livet i trafiken. Kish har ett väl utbyggt nät av cykelbanor och även en fyra mil lång slinga som följer utefter kusten runt hela ön. Iranierna verkar älska det faktum att det går att cykla på ön, men bortsett från några enstaka andra cyklister inne i samhället så hade jag cykelbanan för mig själv. Cykel är verkligen det ultimata sättet att upptäcka Kish och utefter kustslingan finns otaliga stränder som inbjuder till bad. Det råder dock vissa oklarheter kring var man tillåts att bada, men om man badar på fel ställe så kommer vänliga poliser och ber dig att kliva upp ur havet och ta på dig din tröja. Det finns också en del annat att titta på utefter cykelslingan, som ett förlist gammalt grekiskt skepp och en utgrävd antik stad. 

Nu är det dags att flyga tillbaka till Teheran, men det dröjer nog inte länge innan det är dags för nästa utflykt igen!