GOLESTAN

Golestan

25 mars 2013

Eftersom jag hade en stående inbjudan till en familj i Gorgan och ändå planerade att röra mig österut, från Teheran till Mashhad, så passade det nu bra att stanna till i Golestan och utforska något av denna region, som jag hört mycket gott om. Efter ännu en lång bussresa, så möttes jag på av mina vänner på busshållplatsen. Här var värmen fuktig och varm, men efter 20 minuters bilresa till deras hem en bit upp i bergen, så hade klimatet förvandlats från sommar till vår. Byn där de bor håller snabbt på att förvandlas till en förort till Gorgan, med höga hus som tävlar om att sno åt sig den bästa utsikten över den grönskande dalen och de snöklädda bergstopparna. Att komma hit från en betongdominerad iransk storstad är rena paradiset!

Morgonen dagen därpå så styrde jag kosan mot det urgamla tornet Mil-e Radkan, högt upp i bergen ovanför grannstaden Kordkoy. Jag hade bestämt mig för att resa dit så billigt som möjligt och med linjetaxi, en antik minibuss och en lokaltaxi så tog jag mig till en vacker naturpark strax utanför Kordkoy. Men där behövde jag vänta en timme innan en kille tillsammans med sin flickvän och medföljande förkläde stannade till och erbjöd mig att följa med dem upp till det svårtillgängliga tornet. Jag fick sitta bland filtar och kebabtillbehör på flaket till deras drygt fyrtio år gammal Land Rover. Bilen var gammal och trött och behövde flera vilopauser under den mödosamma stigningen upp för bergsbranten och när vi till sist passerat över det brantaste bergskrönet meddelade min nyvunne vän att det blivit för sent för att hinna upp till tornet innan skymningen. Om jag ville så kunde jag försöka att fortsätta på egen hand, med risk för att bli strandsatt och uppäten av vargar och björnar, men kunde också följa med dem till en närbelägen utsiktsplats och grilla kebab. Jag tyckte att det senare alternativet lät trevligare och valde att följa med dem. Framme vid utsiktsplatsen hade vi en hissnande vy över Kaspiska havet och de vidsträckta centralasiatiska slätterna. Det var dock alldeles för kallt och blåsigt för att kunna stanna och grilla, så vi styrde åter kosan ned mot de lummiga lövskogarna. Där fick vi ta över perfekt glöd från en familj som just skulle ge sig av och fick snabbt ordning på både kebab, té och vattenpipa. Iran är underbart!

Eftersom jag missat det första antika tornet så beslutade jag mig för att dagen därpå åtminstone inte bomma Golestans andra berömda torn, i Gonbad-e Kavus, dit jag tog mig med minibuss. Min tajta budget tillät inte ett biljettköp för att komma ända inpå tornet och in i det. Ett 55 meter högt torn gör sig dock minst lika bra från lite avstånd, så jag nöjde mig med utsikten från parken och från en utsökt hamburgerrestaurang precis intill. 

Sedan bar det vidare av norrut mot Khalid Nibis grav, nära den turkmenistanska gränsen. Chauffören i linjetaxin norrut kände ett sådant ansvar för mig vid ankomsten till nästa stad Kalaleh, att han letade upp en turkmensk bonde som kommit till staden från en by precis intill berget där monumentet finns. Bonden var nu färdig med sina inköp och skulle just återvända hemåt. Givetvis kunde jag följa med honom! För en ringa summa körde han mig även en bra bit upp på berget och innan vi skildes åt så erbjöd han mig att övernatta hemma hos honom, om jag skulle behöva. Den på platsen begravda Khalid Nabi var en kristen man som levde under 400-talet, men monumentet attraherar nu en strid ström av muslimska pilgrimer. En annan oväntad attraktion finns bara ett stenkast därifrån, på toppen av en annan hög kulle. Där finns en mängd antika gravstenar - två meter höga fallos för män och mer kvinnligt formade stenar som symboliserar avlidna av det andra könet. Allt detta i ett märkligt landskap, just där gröna kullar övergår i ändlös kruttorr och pankaksplatt öken. 

Jag beslutade mig för att ta tillvara på det strålande erbjudandet om övernattning hos den turkmenska bondefamiljen och när jag frågade administrationspersonalen hur jag skulle ta mig ned till byn, så erbjöd sig en vänlig herre att skjutsa mig. "Du är ju vår gäst och du skulle gärna ha fått sova över i vårt rum här, om du bara hade frågat!" kommenterade han. Framme hos bonden så blev jag väl mottagen på ett avslappnat sätt, med en enkel middag att äta och ett eget golv att sova på. Medan värden själv mest var upptagen med att ta hand om deras nyfödda bebis så såg ett par av döttrarna till att underhålla mig, med att tillsammans måla kreativa konstverk. Dagen därpå fortsatte jag vidare till Mashhad.