BALUCHESTAN

Baluchestan del 1

30 mars 2013

Jag reste till Mashhad för att sammanstråla med en gammal vän med rötter i Baluchestan, som erbjudit mig att följa med och besöka hennes släkt. I Mashhad var de bara tillfälligt på besök, men därifrån reste vi tillsammans den långa men bekväma resan buss ned till Iranshahr i centrala Baluchestan. Där besökte vi ett par andra av hennes släktingar. Vi stannade inte särskilt länge i Iranshahr, men min vän hann visa mig den mäktiga gamla tegelfästningen mitt i staden och den intilliggande livliga basaren. Mest spännande var det ändå att betrakta människorna, som skiljer sig markant från andra kulturer i Iran. Här använder nästan alla - både män och kvinnor de vackra traditionella kläderna och till utseendet liknar de folk i Pakistan mer än övriga iranier. Religionen skiljer sig också, då balucherna är sunnimuslimer, till skillnad från den shiamuslimska majoriteten i landet. Här ser man också ganska ofta män med stora skägg, något som endast religiösa företrädare i de övriga regionerna har. Alla människor är vänliga och många blir nyfikna på utlänningen som kommer på besök. Utan att själv ha besökt Pakistan, så tror jag att Baluchestan kan liknas vid ett mer välordnat och säkrare miniatyrpakistan. Eller möjligen som hur Afghanistan hade kunnat se ut om det inte vore för alla krig som plågat det landet. I basaren såg vi en mängd vackra hantverk, men jag beslutade mig för att vänta med shoppingen tills jag hunnit se lite mer av utbudet. 

Från Iranshahr tog vi en taxi vidare till Sarbāz, en vacker bergsby intill en livgivande flod kantad med dadelpalmer, veteodlingar och mangoträd. Där bor en stor del av vännens släkt och jag blev mycket väl mottagen. Jag insåg snabbt att jag var tvungen att lära om det mesta som jag hittills lärt mig i min iranska kulturanpassning. Baluchernas kultur skiljer sig så pass mycket och de tycker att man beter sig konstigt om man försöker härma persernas artiga sätt med ständiga komplimanger och erbjudanden. "Här har vi inte tārof", fick jag gång på gång höra, när de förklarade att man inte behöver bekymra sig över ifall de verkligen menar vad de säger i sin egen rättframma gästfrihet. Här kan det första intrycket ibland verka lite kärvt, men å andra sidan så kan innerligheten i gästfriheten ofta kännas uppriktigare. Under mina två dagar hos min väns släktingar har jag tagits emot som hela släktens särskilda gäst, blivit visad en mängd olika utflyktsmål (bland annat en titt på den lokala krokodilen), proppats i mängder med delikat baluchisk mat och mottagit inte mindre än fyra baluchiska dräkter - två för mig själv och två till mina systrar. 

Det sägs att Baluchestan är farligt, men jag har än så länge bara stött på överväldigande gästfrihet. Baluchestan är verkligen en oupptäckt pärla, med sin vackra men kärva natur och sina vackra och stolta invånare. 

Idag reste jag tillsammans med två av vännerna från Sarbāz vidare till Qasr-e Qand, där vi bor hos en annan av de många släktingarna. Detta är en vacker oas med intensivt jordbruk i ett annat helt ofruktbart område. Jag har redan hunnit erbjudas ytterligare en baluchisk dräkt, men har inte plats för fler i ryggsäcken. Imorgon reser vi vidare till kuststaden Chābahār. 

Baluchestan del 2

3 april 2013

Jag är nu tillbaka i Teheran efter ännu en spännande resa. Baluchestan överraskade verkligen positivt! Av eventuella faror såg jag inte röken av och istället så överväldigades jag av makalös gästfrihet. Min väns hela släkt ställde upp som värdar och gödde mig med delikat baluchisk mat och överöste mig med gåvor. Jag kom hem med inte mindre än fem baluchiska dräkter, två radband och två traditionella baluchiska tandborstar, en baluchisk allt-i-ett-filt, en skiva med baluchisk musik och hade fått ännu mer om jag bara haft utrymme i min ryggsäck. 

Chābahār hade jag besökt redan tidigare, men hann då inte se så mycket av staden. Nu togs jag till den vackra stranden vid "stora havet", som var full med strosande, drakflygande och pick-nickande balucher. Efter en kort kamelritt så vandrade vi i det varma skymningsljuset bort mot de branta korallklipporna. 

Dagen därpå blev full av upplevelser. Vi vandrade genom den stora, vindlande basaren, med alla dess olika sektioner för tyger, krimskrams, frukt, lätta vapen, verktyg och kryddor. Detta är tveklöst en av de mest säregna basarer jag sett hittills i Iran, med alla dess baluchiska och emellanåt även pakistanska influenser. Gubbar som med läskkorkar som market spelar om pengar på en hemmagjord roulett, en biljardhall där man använder brickor istället för klot, ett téhus med pakistanskt té och chapati, gubbar som tävlar om att pricka tomma Pepsiburkar med plastringar, klädtillverkning i trånga skrubbar, heta kryddor, och för att inte tala om hur hela området färgats blodrött med betelnötspott. Från detta oändliga utbud fick jag själv med mig en självgående plastkamel med gitarrspelare på ryggen. Överallt blev jag mycket vänligt och avspänt bemött, utan för mycket nyfikna frågor - något som kan ha haft att göra med att jag skred runt i en vit baluchisk heldräkt tillsammans med baluchiska vänner. 

I snabb takt visades jag sedan även till ett urgammalt sufistmausuleum och till hamnen med de traditionella träbåtarna "lenge". Fiskebåten som vi gick ombord på hade just återvänt från en tremånaderstur ned utefter Somalias kust, där man attackerats av pirater. Besättningen visade upp kulhål i en av rutorna, men uppenbarligen så hade de klarat sig ur situationen helskinnade. Sedan fortsatte vi mot stranden inne i bukten. Här är det bara småpojkar som badar och trots att den finkorniga sandstranden är förstklassig och vattnet lagom varmt så går alla besökare fullt påklädda och vissa kvinnor använder även den heltäckande niqab. För mig tog det dock inte många sekunder att förvandlas från en traditionell baluch till en frisläppt västerlänning, när dräkten byttes ut mot badbyxor och jag kastade mig i havet. Först efteråt såg jag den stora skylten där det stod att det är förbjudet att bada, men ingen hade påpekat detta för mig. 

Eftersom jag inte fått tag på flygbiljetter från Chābahār så reste jag igår morse tillbaka med buss mot Zahedāns flygplats. En av vännerna följde för säkerhets skull med mig hela vägen. Vi hade tyvärr inte så mycket tid över när vi väl kom fram till Zahedān, men jag fick i alla fall en glimt av basaren.

Sammanfattningsvis så har Baluchestan mycket att erbjuda, som den kanske allra mest oupptäckta av alla Irans oupptäckta pärlor. Gästfriheten är oslagbar. Även om inte jag upplevde några faror under min tid där, så behöver det inte betyda att det är riskfritt att resa där. Men om du får en inbjudan från baluchiska vänner att hälsa på så får du inte tacka nej!