TURKMENISTAN,

UZBEKISTAN &

TADZJIKISTAN

Bukhara

2 juni 2010

Fridens! 

Nu sitter jag på "Amazingly Fast Internet" i centrala Bukhara. Staden är vacker och allt är prima. Och så blir det ständigt lite nya äventyr som extra krydda i livet. Det är uppfriskande när inte allt blir som man förväntat sig. 

Senast jag skrev så nämnde jag att vi skulle ut i öknen och titta på en brinnande gaskrater. Det löste sig faktiskt riktigt bra trots allt. Vi kom med en hyffsat billig taxi från Ashgabat och fick sedan åka Toyota Land Cruiser sista biten ut till kratern, mitt i natten. Ni får kolla på bilderna hur det ser ut, för det är svårt att beskriva. Det var någon gång under sovjettiden som gasutvinningen gick snett och exploderade och hålet står fortfarande och brinner. Sedan fick vi sova över i chaufförens jurta – wedit läckert! 

Detta var alltså mitt ute i Karakum-öknen, men utefter vägen som förbinder Ashgabat med norra delarna av landet och vi skulle vidare norrut. Vår värd tipsade oss om att det skulle gå bussar runt 12:00, så vi ställde oss vid vägen och väntade. Efter en stunds väntan såg vi bussen komma, men den gick i snigelfart och utan att stanna när den passerade förbi oss, trots att den var helt tom. Chauffören gjorde något tecken och pekade bakåt. Mycket riktigt, där kom en till buss – och tre till! Alla var tomma och ingen stannade för oss. Smått frustrerade gick vi tillbaka till jurtan och frågade värden vad som hände egentligen. Han verkade inte ha något bra svar, nämnde något om att vi måste ha några särskilda dokument, men sade att det nog skulle komma fler bussar. Efter fem minuters väntan kom fem bussar till! De första passerade förbi, men nummer åtta stannade och frågade vart vi skulle och släppte på oss. Sa åkte vi i snigelfart genom öknen och gjorde flera ganska långa stopp, alla bussarna tillsammans. Utöver mig och Martin var det två passagerare på tio bussar. Jag funderar fortfarande på hur i hela friden kollektivtrafikssamordnaren tänker... 

Vi kom i alla fall fram till Konye-Urgench på kvällen och fick bo gratis i en moské eftersom hotellen antingen var fulla eller tog skampriser. Staden var en gång i tiden (för drygt 800 ar sedan) islamska världens centrum, men jämnades med marken i flera omgångar av dess motståndare. Idag återstår bara några enstaka illa åtgångna byggnader som minne. 

Sedan åkte vi över gränsen till Uzbekistan, vidare till den gamla delikat bevarade ”muséestaden” Khiva. Den var lika vacker som förra gången, vintern för tre år sedan, men den här gången full med turister. Jag var också inne en sväng i silkesmattverkstaden som Operation Mercy startade och den verkar gå som smort! 

Under resan vidare från Khivas grannstad Urgench till Bukhara var det dags för nästa bisarra bussupplevelse. Vi blev rekommenderade att åka med delad taxi (tillsammans med två övriga passagerare), eftersom det vore smidigare och bara något dyrare. En busschaufför började dock slita och dra i mig och erbjöd oss att åka lite billigare med hans buss och att vi skulle vara framme efter bara fyra timmar, alltså framme i bekväm tid på kvällen. Vi konsulterade våra plånböcker och svarade ja. Inte hade vi kunnat ana att 45 mils bussresa i själva verket skulle ta 13 timmar... De första två timmarna reste vi runt till olika ställen i stan och fyllde bagageutrymmena med 10 baggar (!) och någon annan leverans. Under resten av resan kunde jag kanna fåren stånga mig under fotsulorna och hörde dem bräka. Bussen gjorde sedan en massa långa kissa-och handla –stopp och strax före midnatt stannade vi på en restaurant. Vi fick veta att vi inte skulle vidare förrän 03:00, eftersom chauffören behövde vila och vi skulle vara framme i Bukhara 05:00. Vi kom i alla fall fram till sist och hade turen att bli avsläppta precis intill en äng, dar vi kunde ligga och sova några timmar, innan vi tog oss in till staden. 

I eftermiddag planerar vi att resa vidare till Samarkand. Vi hörs! 

Gabriel

Dushanbe

Fredag 11 juni 2010

Hej alla tappra Resdagboksläsare! 

Hoppas att ni mår fint. Med mig är det tyvärr inte riktigt prima. Senaste veckan har jag haft en del huvudvärk, vilket jag knappast aldrig brukar ha annars. Och sa har jag fått lite småskumma utslag på benen och fötterna, jag som aldrig varit allergisk mot något. Ni får gärna be att det blir bra sa snart som möjligt, vad det nu är. 

Vi är i alla fall i Dusjanbe nu, i Tadzjikistan och kommer ha en relativt lugn period här. Främsta anledningen för mig att komma hit är att träffa vänner från när jag var här några månader för tre år sedan och att träffa Operation Mercy-folk. Tyvärr kommer jag inte ha möjlighet att träffa min närmaste tadzjikiske vän, eftersom han är långt upp i Pamir nu. Han har i alla fall bjudit mig på sitt bröllop om ett par månader, om jag nu skulle ha någon möjlighet att komma hit igen, så kort inpå :/ Men jag har lite andra vänner som jag precis håller på att ordna träffar med :) 

Som vanligt så hinner det handa en hel del mellan inläggen. Senast så hade vi precis kommit till Bukhara. Det var vackert och trevligt, men översvämmat med turister, åtminstone relativt sett. Höjdpunkten i staden var nar vi skulle åka därifrån men kom för sent, sa det inte gick några transporter. Vi fick finna oss i situationen och gå tillbaka till stan, och kikade in i en moské på vägen. Vi nämnde för en kille där att vi skulle åka imorgon bitti och skulle leta reda på ett hotell igen. Då tog han chansen att själv fånga in oss och bjöd hem oss till sin familj och bjöd på en överdådig måltid. På morgonen skjutsade han oss till bussen... 

Samarkand var också imponerande, så klart, aven om vi hade ganska pressad tid där. Den här gången lydde jag mina föräldrars råd att i alla fall titta in i en inträdesbelagd byggnad. Lotten föll på Timur Lenks mausoleum och det var verkligen så jag tappade andan när jag gick in – så vackert var det! 

Därefter blev det ett snabbt stopp i Tasjkent, där jag inte han göra mycket mer än att hälsa på Operation Mercys ledare, innan vi åkte till Khudzjand, i Tadzjikistan, där vi också träffade en hel del Mercy-folk. 

Pa väg söderut gjorde vi två övernattningar i paradisvackra Fanbergen. Jag hade varit där tidigare och lämpligt nog så träffade vi killen från samma B&B som vi bodde på förra gången. Han ringde sin mamma och ordnade så att maten var klar lagom till att vi kämpat oss upp för den långa backen, upp till byn.

Vi hörs snart igen! 
Gabriel